Det finns stunder, saker i ens liv som önskar alldrig hänt, att man kan vrida tillbaka tiden och radera!
Men så händer det och man kan inget göra än att bara flyta med och infinna sig i denna tragiska ledsamma händelse..
Vad gör man när hjärtat brister när ens barn råkar illa ut och man hjälplös finns bredvid!
Vill berätta denna historia i mitt liv som kom att förändra mycket för oss.
Jag kommer succesivt fortsätta historien periodvis i texter och i bild från början och fram till idag.
Fortsättning följer med allt.....
Det var en vanlig Lördagskväll, som kom till att bli en speciell lördagskväll....
Jag och Frida satt och kollade Tv innan läggdags. Jag slog nummret till Julias mobil för att kolla läget, och vad de hittade på. Julia var med sin bästa vän Elin och de skulle kolla på Sverige-Danmark fotbollsmatchen och käka pizza med grabbarna.
De hade åkt till Svenljunga tidigare på dagen för att träffa grabbarna.
-hallå Julia vad gör ni.
- nä..vi sitter här och tjatar, får jag och Elin sova över hos Jesper?
- ok, om ni får för hans föräldrar.
Och så blev det bestämt, tjejerna skulle sova över där.
Allt kändes lugnt och fridfullt, Julia var hemma hos Jesper och där skulle de stanna.
Så jag och Frida gick och la oss strax efter, klockan var då ca: 22.00.
Hann inte somna...
Telefonen ringde....det var min syster..
-Nej...faan faan...visste det faan..är det allvarligt?
-Jag vet inte..sa Ann
Jag hörde på Ann att det inte var bra!!
Att berätta för sin andra dotter, att hennes syster råkat ut för en olycka..oh!
Ringde Patrik om vad som hänt...
-Skynda dig!
Jag minns att jag gick omkring och svor..faan hela tiden..
Frida var lugn medans jag var arg o darrig, hade en känsla av att detta var inte bra, det är riktigt illa!
Magen gjorde så ont!
Plockade med mig mobilladdare, bananer om det skulle bli sent..
Kommer ihåg att jag visste inte vad jag skulle ha på mig på fötterna, kunde inte tänka, så Frida sa..
-Mamma ta dom här! Och så ställde hon fram ett par skor...:)
Patrik kom och hämtade oss.. klockan var nog då närmare 23.00.
Vi körde mot Borås till akuten.
Min mobil var nästan urladdad, så kopplade in den i uttaget så jag kunde ringa o lokalisera vart Julia var.
Ingen på larmcentralen visste vart hon var, om hon var på ingående till akuten eller ens kommit iväg från olycksplatsen...
Vi kom fram till Borås lasarett och in till akuten...
Där var allaredan gänget som stått och sett allt...oh..gråtandes oroliga ungdommar..
Julia hade tappat hjälmen vid smällen...jag fick en klump imagen som knöt sig!
Tillslut visste vi att Elin var där ..man hörde henne skrika och gapa..
-Låt bli mig, låt bli mig!
Stackars tös...glömmer det aldrig...detta skrik!
Men Julia var inte där...ingen visste direkt vart hon var eller vart hon var på väg..
Frida var så ledsen grät hela tiden...-mamma jag vill inte vara här!!
Jag ser henne framför mig än idag, rädd, orolig..ledsen tårarana rann, vi förstod bägge två att det var allvarligt!
-Mamma jag vill till Anna, kan inte hon hämta mig...
- Ja självklart gumman ska vi kolla det.
Ringde Anna ..hon förstod att det hänt Julia något, hon hade läst Bt på nätet att det hänt en mopedolycka med två tejer i 15-årsåldern i Svenljunga. Hon hade fått en känsla av att det kunde varit Julia, hon hade messat hennes mobil men inte fått svar. Hon hade hoppats att när jag ringde att det var Julia!
(BT:s bild från olyckan, det är Julia dom tar hand om här)
Men inte, tvärtom!
Anna (snälla underbara Anna) kom och hämtade Frida, vi kramades snyftandes oroliga ett hej då puss och allt..
Sen kom beskedet..Julia hade flugits med helikopter direkt till Sahlgrenska. pga allvarliga skallskador..
NEJ!!!
Det skrek inom mig av smärta och oro!! Min lilla tös jag vill vara med henne nu!! Hålla hennes hand!
Veta allt allt!!!
Resan till Sahlgrenska var smärtsam och kändes som en evighet! Att köra bil till Göteborg har aldrig tagit så lång tid kändes det som, väl framme i staden skulle vi hitta till Sahlgrenska.. det var inte lätt att hitta, stressade och ledsna som vi var i denna situation. Så dåligt skyltat till detta lasarett.. men vi kom fram till slut!
Sahlgrenska akuten:
Väl framme så fick man fråga sig fram så man kom rätt, och det hade vi.
Det hade kommit in en flicka NN troligtvis 15 år med skallskador. Julia hade inte haft någon identifikation på sig.
Vi blev hänvisade in i en korridor inne på akuten och vi fick ett rum att vistas i.
Minns inte exakt vem, men någon kom för att de ville få bekräftat vem flickan var och vi fick beskedet att vår dotter låg nu på operationsbordet för svåra skallskador....
mitt inre det bara rusa av ilska, så arg för att detta hade skett!
Jag minns att jag andades djupt hela tiden för att inte explodera av ilska och skrik. Jag ville inte att Julia skulle ha den mopeden, vi hade haft våra duster jag och Julia kring detta.
Ca två veckor innan diskuterade vi om hur utsatt man kan vara på en moped..
-Men mamma jag har kört cross, jag kan. Bara för att det hände dig behöver det inte hända mig!
Hon var arg på mig för att jag var orolig!
-Men gumman jag är bara rädd om dig, även om du är duktig så kan någon annan köra på dig.
Alltså ibland kan man undra, vi hade just denna diskutionen om just det här.
Jag själv råkade ut för en mopedolycka i samma ålder, då min vän dog av sina allvarliga skallskador..
Så det är helt otroligt att det hände min egen dotter!
Min ilska kring just detta att ha stått och pratat om det med Julia så nära inpå, och inte fått medhåll när man är två att uppfostra. En moped är ingen leksak, ska inte vara roligt och coolt att köra fort...just det diskuterade vi om!
Smärtan och ilskan växte inom mig under tiden Julia låg på operationsbordet. Fick kämpa för att inte få ett fruktansvärt raseriutbrott...men lugn som jag brukar vara så hävde jag det!
Fick någon slags inre styrka att behärska mig.
Min bror och syster kom i en bil efter till Sahlgrenska akuten.
Det kändes så skönt att ha någon att krama och prata med...de ska ha tusen tack för att de kom det var guld värt! <3
Julias operation tog sin tid, och den väntan tills vi kom att få se Julia var jobbig. Vi blev förflyttade till den avdelning där nyopererade hamnade,Det hade till och med börjat ljusna ute tror jag.
Att öppna dörren var skrämmande innan man visste vad man skulle få möta...min lilla söta Julia som samma dag stod framför mig och sa:
-mamma jag har fått så långt hår nu så någon trodde i skolan att jag hade löshår, fasta att jag inte har det...hon var så stolt och glad..:)
-och mamma det går bra för mig i skolan nu, jag har kommit ikapp. Jag ska söka in som stylist eller något med inredning i gymnasiet.
Hon var så glad och positiv denna dag innan hon åkte hemmifrån.
När jag såg Julia ligga där i en sjukhussäng med inlindat huvud, hon var så fin på nåt sätt.
Låg alldeles stilla. så fridfullt ovetandes vad som precis hänt henne.
Jag tog hennes hand, och hon kramade den lite svagt fast hon var nedsövd. Hon var så söt, det enda som man kunde se förutom att hon hade huvudet i bandage, var lite blod på hennes högra kind.
Hon hade brutit näsan och hade ett jack över där smällen tagit för att orsaka det.
Eftersom hon hade suntansprayat sig några dagar tidigare så var hon så vackert solbrun, så söt!..:)
Julia skulle bli förflyttad till en annan avdelning som hette NIVA.
Vad vi inte visste då var att detta var bara en början på en lång lång resa!
11 oktober och Niva-avdelningen.
Denna avdelning är för nyskadade med skallskador. En låst avdelning som är väldigt kompakt med personal och experter. Någon sa att Sahlgrenska är en bland de bästa sjukhus på just skallskador och har en bra erfarenhet kring just dessa skador. Jag var så glad för att få höra det, och det kände så tryggt här med så kunnig personal.
Minns denna bubbla man kom in i....
sms efter sms kom ..tankar från nära och kära människor som man kände mer eller mindre skickade en tanke till Julia..<3 det var värt väldigt mycket och man fick energi av det att så många brydde sig...<3
Jag lät alla vänner som hörde av sig få information om julias tillstånd, lovade höra av mig, och gjorde så så fort det blev någon förändring.
Ringde till mitt arbete och förklarade att jag kommer inte till mitt jobb imorgon...ringde Julias lärare och fick förklara allt för Maria som inte hade hört något om vad som hänt..vilken underbar lärare Julia hade, vi höll kontakten ständigt varje dag. Jag uppdaterade så fick hon tala om för klassen och skolan om julias tillstånd.
Inne på denna NIVA-avdelning fanns det ett fåtal rum, fördelat på två personer/rum...väl inne i hennes rum nr:3fick vi bekanta oss ed alla dessa maskiner som kopplats till Julia, så mycket siffror som man ständigt stirrade på. Jag blev väldigt insatt i vad alla mätare gjorde och betydde.
Särskilt en mätare som mätte trycket, trycket var den spänningen julia fått pga smällen så hjärnan svullnade. När en hjärna svullnar så kan den inte expandera, det finns inget utrymme för det i och med att kraniet finns som ett skydd runt vår hjärna. Men en läkare sa att än är det lugnt, vi får avvakta någon dag och se hur svullet det blir och detta tryck som kan bli av det. Det finns minst fem olika saker att hjälpa trycket i det läget Julia är i nu. Det allra sista att tillta om trycket inte vänder så är det att lyfta av kraniet på Julias huvud för att lätta på det. Men än så är det lugnt.....puh kändes så sjönt att höra!
Denna mätare som med ljud indikerade när trycket gick upp, kan höra det ljudet i mitt huvud än idag, det var ständigt ett tuduudutt tuduudutt varje gång det steg...och det pendlade mellan allt från lågt och nästan normalt till högt och farligt tryck ständigt....om man skall beskriva detta högaq tryck som var farligt, kan jämföras med en stark nysning, fast när man nyser och vi känner det trycket i hjärnan så för Julias del så stannade det i det högsta trycket när du nyser. ( alltså det är farligt att
häva en nysning, det motsvarar ett sådant farligt tryck som Julias hjärna blev utsatt för)
Ett normalt tryck för en vanlig människa är ca 10 cpp och högt farligt tryck är allt över, men är man uppe vid
30cpp så är det skadligt för hjärnan, det blir som blodbrist i hjärnan då alla blodkärl som ger hjärnan syre kommer underifrån.. så när hjärnan ökar i tryck alltså svullnar så har hjärnan ingenstans att ta vägen utan den trycker neråt mot blodkärlen, och då täpper till flödet av blodet vilket kan orsaka hjärnskador i form av syrebrist.
Så här ser en sådan tryckmätare ut:
Just här står Julias tryck på (15) cpp.
Julia hade så mycket slangar kopplat i händer, huvud, och respirator.. Trycket hävdes i form av medicinering och mixtring av alla de slag...
De första dagarna så var det lugnt, hon röntgades flera gånger vid olika tillfällen för att se svullnaden.
Jag satt varje dag jämte Julia och sjöng ibland för henne, hennes favoritlåt ..man har ju hört detta att dom hör fast dom är nedsövda....jag sjöng allt som ofta "I´ts amazing how you can speak right to my heart....
....................a touch of your hand says you cath me were ever I fall".....ja jag fångar dig hjärtat...."you say it best when you say nothing at all"....
minns hon spelade den på min 40-års fest som Julia hade fixat helt själv, en överrasknings fest... med hjälp av syrran och andra under kvällen, då sjöng hon och spelade sin gitarr för oss efter att ha samlat mycket mod:)
Dagarna på Sahlgrenska blev en pendling från "anhörigrummet" till Julias rum på NIVA-avdelningen...underbar personal som tog väl hand om oss... vi sov över på en sk. "föräldrarvåning" som fanns i samma byggnad. Fast en lång väg och krånglig med nerför trappor....upp för hissen längst upp på 15:e våning...kändes som en avdelning som någon glömt bort! Jag var mörkrädd där:) Kusligt på något sätt. Jag kunde välja en annan byggnad , men nääää aldrig, jag ska sova i samma byggnad som Julia...skulle de ringa från avdelningen om något skulle bli kritiskt så skulle jag komma på stubinen...sömnen var så där emellanåt...oron tog mycket energi och tid!
Jag började dricka Brämhulst juicer...smothie..nyttiga närningsrika drycker...matlusten fanns inte! Men jag åt, men kände att dricka nyttiga vitaminer det var bra...och jag köpte Berroca och drack varje dag...en vitamin som finns på apoteket för att ge de vitaminer som förbrukas vid stress...gjorde det jag trodde på.
Dagarna gick och varje dag i den första veckan var orolig...
Man pendlade från olika mätare som var kopplat..en del lades till allt eftersom:
Julia fick en mätare som skulle mäta syret i hjärnan, den borrades ner i blindo på hennes vänstra sida vid främre globen. En mätare som jag undrade vad den var bra för, ingen brydde sig direkt om de värdena...
Minns inte exakt hur länge denna mätaren satt på Julia, innan de beslutade att ta bort den.
Dagen efter de tagit bort den så var allt som vanligt med Julia och hennes värden.
Jag pendlade hela tiden mellan "annhörigrummet" och NIVA avdelningen. Vissa tider fick man inte vara inne hos Julia, mer för att vi behövde komma ut, få luft, gå och äta, fika mm.
På kvällen så gick jag ut för att sitta och kollade tv i anhörigrummet, och åt kvällsmat..
Patrik var på föräldrarvåningen..Min mobil var på, den ringde.
Ett samtal som skrämde mig....Julia hade fått en ny blödning!! Nej så långt efter skadan, inte sant!
Men så var det.
Oh lilla gumman!! Jag började bara skrika rakt ut!
Hon åkte akut ner till operation och de opererade henne igen. Det var den där mätaren som orsakat det.
Den som satt på hennes vänstra främre lob.
Man kände sig trygg i allt som varit med att det inte skulle kunna bli någon mer blödning, men men..nu hände något som kändes som man hamnat på ruta ett igen.. Min mage, den oro.
Jag paratade med läkaren och fick förklarat för mig varför detta hände som inte fick hända!
Operationen gick bra, Idag har Julia ett väldigt ärr högt upp i pannan vid hårfästet av denna incident.
Så onödigt!! En förbannad mätare (ursäkta språket)som ingen egentligen brydde sig om, varför sätter man in en sådan mätare.
Det visade sig att den var en ny mätare, använts vid några tillfällen tidigare bara..något som dom vill utveckla!
Hon är ingen försökskanin!
Detta gjorde ju inte hennes situation bättre precis...
Fortsätning följer någon gång...
